Å se det regnar...

Ja, det regnar. Regnar, regnar, regnar. Det är kallt och blåsigt. Men väderraporten, som visserligen haft fel x antal gånger redan, lovar soligt till 22.2, dvs. Maries födelsedag! Jag har lite planer redan som kräver vackert väder, så jag hoppas verkligen på sol -eller ens torrt.

Så nu ska jag bara skaffa mig en madrass så vi båda kan sova samtidigt. Det kunde bli obekvämt att turvisas med sovandet... "Marie, är det ok om jag sover första halvan av natten, så kan du sova sen?" NEJ. Och så får man ju hoppas på att det inte blir problem med att ha henne övernatten här, vilket jag egentligen inte får. Fast ingen har nog brytt sig heller fast jag, Sofia och Karin har varit över hos varandra hela tiden. Och dessutom hörs det ofta flera rösten från ett rum, så regeln kan ju int precis följas så mycket. Jag har också hört att man inte behöver bry sig om den regeln, men lite nervös är jag ändå. Spänning ska det vara!

Nästa vecka har jag helt ledigt. LEDIGT. Jag har tid att göra precis vad jag och Marie vill! Kanske det blir att åka till havet? Vi får väl bara skita i kölden och regnet (ifall vädret fortsätter som det är).

Allt jag tänker på tycks kretsa kring Marie och det att hon kommer hit. Kanske helt förståeligt, eftersom mina enda vänner här är Karin och Sofia, och vi har ju faktiskt varit tillsammans i snart 2 månader! Visst har jag fått bekanta, men inte är det så lätt att bli vän med någon på 2 månader, då åtminstone den ena inte kan kommunicera helt fritt. Dessutom är jag så annorlunda än alla andra här. Jag har nog alltid varit speciell, men att vara en utlänning är lite annat. Jag är van vid att utgå från mig själv och det jag är van vid. Men nu mitt i allt är jag främlingen och den konstiga. Det här är en ny känsla för mig, jag har ju haft så lätt att anpassa mig till olika situationer och människor. Vad mycket man kan lära sig om sig själv då man lever i en annan kultur! Spännande saker för en liten Sibbobo kan jag berätta.